KänneteckenKännetecken
Människan och vildsvinetMänniskan och vildsvinet
Föda
Vildsvin är så kallade allätare, vilket innebär att de kan äta både vegetabilier och animalier, men cirka 90% av deras föda kommer från vegetabilier. I och med att de är allätare kan de även äta på kadaver som de kan tänkas hitta i skogen året om. Vad födan i övrigt består av varierar beroende på årstid och i vilket område vildsvinet rör sig.
På vintern består största delen av födan av underjordiska vegetabilier, till exempel rötter och frön. För att finna sin föda under vinterhalvåret brukar de böka och gräva i jorden. Detta gör de för att komma åt underjordlig växtlighet, som till exempel rötter, som annars är svårtillgängligt, vilket också är deras största födokälla under de kallare månaderna.
Under sommaren livnär de sig främst på gröna växter och blad, frön, odlade grödor, fallfrukt, nötter, kastanjer, majs, korn och ek- eller bokollon. Men även animalier så som daggmaskar, smågnagare, insekter, fågelägg, ödlor och ormar kan förekomma i deras diet under sommarhalvåret.
Under de senaste åren har vildsvinens tillgänglighet till föda ökat. I och med att somrarna varit varma och vintrarna milda har fler växter och träd kunnat växa under längre perioder under året, samtidigt som bönder och lantbrukare kunnat odla mer. En av vildsvinens favoriter är majsodlingar då de höga majsplantorna bidrar till både mat och skydd från insyn från människor och potentiella rovdjur.
På vissa platser sker även utfodring för vildsvin och andra vilda skogsdjur året om för att försäkra artens överlevnad, särskilt under vintern då det kan vara svårt för djuren att hitta mat i och med att marken fryser till is vilket gör det svårt att böka eller gräva. På vissa ställen förlitar sig vildsvinen helt på utfodring som huvudsaklig föda, vilket då gör att de till större del låter bli sådant som odlats av människor.
Till skillnad från andra klövdjur idisslar inte vildsvin. Detta beror på att de bara har en enkel magsäck som är anpassad till deras föda och deras livsstil som allätare. Deras magsäck har något som kallas för en avdelad blindsäck som bland annat producerar lymfa. Det lymfa som avges fungerar som ett skydd mot de skadliga mikroorganismer vildsvinen kan få i sig när de bökar runt på jakt efter föda.
Ett vuxet vildsvin i Sverige äter cirka fyra kg föda per dygn under sommarhalvåret medan en kulting, eller en unge, klarar sig på cirka hälften. Under vinterhalvåret behöver de dock äta mer än så för att bibehålla ett fettlager som skyddar mot kyla när temperaturerna sjunker. Om de har bra tillgång till olika sorters föda kan de ibland äta så mycket att de får svårt att röra sig och måste då lägga sig och vila medan de smälter all mat de fått i sig.
Parning
Både galtar (vuxna hanar) och suggor (vuxna honor) blir könsmogna under sitt första levnadsår men i de allra flesta fall parar de sig inte förrän under sitt andra levnadsår.
Galtarna duellerar då, tämligen aggressivt, om rätten att få para sig. De använder sina betar och tänder för att försöka skada sina motståndare och det är inte ovanligt att de lyckas orsaka sår på sin motståndare. Det är däremot ovanligt att det leder till några större skador då de bygger upp ett skyddande lager av brosk runt bogen och på sidorna av bröstkorgen inför parningssäsongen. Detta brosklager fungerar sedan som en brynja för att skydda dem mot allvarliga skador.
När de sedan fastställt en hierarki bland sig börjar de dominanta galtarna uppvakta de brunstiga suggorna genom att grymta rytmiskt, vilket aktiverar feromonkörtlar som de har i sina läppar som utsöndrar en, för suggorna, oemotståndlig doft. Sedan börjar hanarna knuffa på honorna och lukta dem runt genitalierna. Hanen ställer sig även på tvären framför honan för att få uppmärksamhet och visa upp sig själv och sin storlek och han gör sedan upprepade försök att lägga sin haka på hennes bakdel för att försöka få henne att ställa sig i parningsposition. En parningsredo hona blir stimulerad av att känna galtens haka på sin bakdel och det gör att hon då enklare och snabbare ställer sig i parningspositionen.
Parningen håller på i cirka 10 minuter då galtens spiralformade penis passar in i de fåror som finns i suggans genitalier.
De allra flesta parningar sker under augusti till december, men kan egentligen ske under hela året om en sugga är brunstig. Vildsvinen har en dräktighetstid på runt 115 dygn och en stor majoritet av födslarna sker mellan februari och maj. Dock sker även en del födslar i augusti och september, detta är då troligtvis från de suggor som förlorat sin första kull i början på året som blivit brunstiga igen efter förlusten av sina ungar och hunnit para sig igen. Födslar kan dock ske under hela sommaren då vissa parningar misslyckas och när suggan då inser att hon inte är dräktig blir hon brunstig igen och parar sig igen. Vildsvinssuggor har nämligen en av de längsta brunstighetsperioderna bland klövdjur i och med att den kan vara i upp till nio månader.
När suggan närmar sig födandet gräver hon en grop i marken på ett bra och skyddat ställe som hon sedan fyller med diverse växter som fungerar som isolation för att skydda de nyfödda kultingarna när de föds.
Födsel och uppväxt
Vid födsel väger en vildsvinsunge cirka 5-6 hg och en hona kan föda upp till tio ungar på en gång. Men vanligast är tre till sex kultingar då suggorna enbart har sex spenar för ungarna att få i sig mjölk från. Bland vildsvinskultingar väljer varje kulting en specifik spene att dia från och håller sig sedan till den under resten av tiden de diar. Får en sugga fler än 6 ungar kan de ungar som blir utan spene få dia från en annan sugga i gruppen men enbart om hon antingen har mindre ungar själv så att den hon adopterar blir dominant eller efter att hon diat färdigt sina egna ungar. Dessa moderlösa kultingar dör dock oftast under de första dygnen i livet.
Under de första cirka tio dagarna i livet lever kultingarna ensamma med sin mor i gropen som hon grävt och fodrat. Efter några dagar börjar de få följa med sin mamma på små vandringar runt boet för att sedan, efter runt tio dagar, återansluta sig till den övriga gruppen när de kan hålla samma tempo.
Väl tillbaka hos den övriga flocken fortsätter ungarna att dia tills de är cirka 3-4 månader gamla. Gruppen går sedan runt tillsammans och söker vila på tillfälliga, skyddade platser. Honorna skyddar ungarna och håller samman gruppen med grymtningar.
När honorna återvänder med sina nya ungar stöts fjolårets galtar ut och bildar nya små grupper som de lever tillsammans med under cirka två år innan de sedan delar på sig och lever ensamma utom under parningsperioden då de möts upp och duellerar om parningsrätt och sedan följer med flocken med honor och unga för att få chans att para sig.
När en kulting blivit sex månader gammal väger den ungefär 20-30 kg. Honkultingar och hankultingar växer ungefär lika fort de första tio månaderna, tills de börjar bli könsmogna. Därefter växer hanarna mycket snabbare.
Utseende
Vildsvin är enklast identifierat på sitt stora huvud, korta hals och kompakta men rörliga kropp täckt av en mörk och borstig päls. De har en högrest bog, platta sidor och deras rygglinje är något sluttande ner mot bakdelen och avslutas med en rak och ganska kort svans. Svansen används för att förmedla deras sinnesstämning. Vid rädsla eller flyktkänsla höjer de svansen rakt upp för att ungarna lättare ska kunna följa efter när de springer från fara.
Deras huvud är triangelformat i profil med ett långt tryne och stora, uppstående öron. Den långa nosen, även kallad trynet, avslutas med en platta gjord av brosk som är väldigt rörlig och känslig. Vildsvin använder sina trynen för att hitta mat och för att lyfta eller flytta på stenar och dylikt. Trynet klarar att flytta tunga saker med hjälp av vildsvinets korta men kraftfulla nacke och starka bogmuskler.
Ett utmärkande karaktärsdrag hos vildsvin är deras långa hörntänder som sticker ut från munnen ur underkäken som liknar betar. Dessa hörntänder slipas vassa av tänderna i överkäken och används som försvar och som vapen under dueller om parningsrätt. Både honor och hanar har dessa, men hanarnas är större.
När kultingar föds är de närmast guldfärgade med mörkare ränder längs kroppen som ska ge kamouflage, men de blir mörkare när de blir äldre.
Spår
Vildsvin lämnar efter sig en rad med spår. Framförallt kan man se att de varit på en plats där de bökat. Man kan då se diverse gropar och hål i marken tillsammans med små högar av jord som de bökat upp i sin jakt på föda. Främst runt träd och buskar då de gärna vill komma åt rötter som är gömda under jorden. Även omkullvälta tuvor och uppriven växtlighet är tecken på vildsvinens framfart. Svinen gillar även att gnida sig mot träd och man kan då se att vissa träd har fått sin bark nästan helt avskalad av dem.
I områden där mycket vatten förekommer och där det finns sumpmark kan man se gropar efter att vildsvinen ägnat sig åt en av deras favoritaktiviteter, nämligen gyttjebad. Detta sker vanligtvis enbart under sommarmånaderna när djuren behöver svalka ner sig i sommarhettan.
Som många andra klövdjur använder inte vildsvinen alla tår när de går, utan de går på de två främsta tårna, även kallade klövar, medan de två bakre tårna, även kallade lättklövar, sitter så pass högt upp på benet att de sällan vidrör marken när de går.
Deras spillning ser olika ut beroende på vad de ätit men oftast liknar de tilltryckta kulor i en trave.
Vildsvinets historia i Sverige
Vildsvinen kom till Sverige ungefär samtidigt som de första människorna efter den senaste istiden för cirka 11 000 år sedan. Men de finns även som olika arter även i Nordafrika, Asien, Polynesien och resterande Europa. De har även införts i Nordamerika av människor.
Först etablerade sig vildsvinen främst i södra Sverige, framförallt i nuvarande Skåne, men letade sig även norrut upp till dagens Uppland. De blev alltmer vanliga ju mer skog som växte till sig runt om i landet.
Vildsvin och tamgrisar har parats kors och tvärs sedan man införskaffade tamgrisar till Nordeuropa för 6 000 till 7 000 år sedan. Efter 1 000 år hade en tydlig nordlig genetisk linje skapats, som härstammar från de Nordeuropeiska vildsvinen. Det verkar som att vildsvin domesticerats av jordbrukare på flera ställen i Eurasien och många av dagens tamgrisar i Europa härrör från europeiska vildsvin.
Med tanke på likheten mellan vildsvin och tamsvin är det svårt att särskilja vad som är vad när arkeologer gräver upp gamla benrester. Men det verkar som att vildsvinen utrotades i Sverige någon gång under det senaste årtusendet till följd av jakt och domesticering, med andra ord parning med tamgrisar.
Det var först på 1800-talet som vildsvin återinfördes i hägn i södra Sverige, en grupp ska då ha rymt men snabbt blivit utrotad igen efter att de orsakat stora skador på jordbrukares marker.
Men de vilda vildsvin som vi har idag kommer alltså från tama vildsvin som levt i hägn och rymt för att bilda nya flockar i det vilda. Det var först år 1988 som man fastslog att vildsvin skulle få tillhöra den svenska faunan och att man skulle sluta försöka utrota dem igen.
Vildsvin i Sverige idag
Efter att vildsvinsstammen kommit tillbaka fullt i Sverige har det skapat rädsla bland en del som hör historier om att vildsvin ska vara farliga. I de allra flesta fall är vildsvin väldigt skygga djur som gärna håller sig undan från människor. I och med sitt förträffliga luktsinne och utmärkta hörsel gör de själva allt för att undvika människor. Den enda gången på året då de blir lite mindre försiktiga är under parningen.
Möter du däremot en sugga med ungar bör du ta det försiktigt då hon kommer göra allt hon kan för att skydda sina ungar om hon känner sig hotad.
Man bör även ta det väldigt försiktigt om man letar efter ett skadeskjutet vildsvin då de kan vara farliga i självförsvar. Vildsvin kan springa i upp till 60 km per timme, jämfört med människans 40 km i timmen. Vildsvin är inte främmande för vatten och kan ibland alltså välja att simma över en sjö som flyktväg.
Idag förekommer jakt på vildsvin från 16 april till 15 februari. Det är lagligt att skjuta vilket vildsvin som helst utom en sugga som följs av små ungar. Jakten på vildsvin är viktig för att hålla beståndet under kontroll och skydda jordbrukares marker och skördar.
Idag finns ca 150 000-300 000 vildsvin i Sverige.
Om ni vill ha mer information vänligen ställ frågor och kontakta oss här.